Rätt grund för treenighetsläran!

På mamres blogg är det ett aktivt sågande av treenighetsläran och Jesus som Gud.

Jag menar att man inte kan diskutera någon treenighet utifrån deras felaktiga premisser.

De menar ju för det första att Jesus inte är preexistent i existerande medveten gestalt trots att Jesus själv säger att han var det. De menar att Jesus bara var en tanke och plan i Guds huvud.

För det andra menar de att Jesus inte är Gud och utifrån dessa två faktorer har de skapat en lära, eller teologi som de kallar sändebudsprincipen. denna princip har de knåpat ihop för att få deras andra ovan ståndpunkter att gå ihop.

Faktum är, om Jesus inte var preexistent i existerande medveten gestalt, så kan han rimligt vis inte heller vara Gud och då finns det heller ingen treenighet.
Problemet uppstår då texter säger att Jesus faktiskt var till innan Abraham och att Gud älskat honom innan världen fanns till. Deras teologi gör att Jesus blir en lögnare!

Jesus kan inte varit en plan innan han kom till jorden, varför kan man undra? Jo, just på grund av det Jesus själv säger med hänvisning till sig själv " Jag " är innan Abraham. När han säger jag, så pekar han på sig själv som levande existerande och medveten varelse, eller när Jesus säger att Gud har älskat honom före värdens begynelse. Ordagrant står det " älskat mig" Mig är åter en hänvisnig till sig själv som levande, existerande och medveten varelse.

Nu gillar jag inte att skriva så här om andra, men i o m att dessa synpunkter tas bort, så vill jag belysa det här på min egen blogg. Jag menar med bestämdhet att deras påstående om att Jesus inte var preexistent och att han inte är Gud faller och det är ju rätt så självklart. Om Jesus inte var till innan han kom ner, då kan han ju orimligt vara Gud, men om han var till innan han kom ner, då kan han inte vara annat än Gud.

Hela kärnfrågan om treenighetsläran menar jag finns i frågan om Jesu preexistens! Var han inte preexitent, ingen treenighet, var han preexisten, ja då är han Gud och då finns det biblisk grund för treenighetsläran.

Vi har en Fader, en Son och en Ande, dessa är tre och ett!

Vill också säga att vi har rätt att se skriften på det sätt vi uppfattar den, vi har alla fått en förståelse som vi tror på och håller oss till. Ingen skall kallas villolärare för att man har en annan ståndpunkt, däremot finns det läror hos oss alla som inte stämmer och där får vi vara ödmjuka och inte förhäva oss mot varandra.


Bj

Sinnets jakt efter trygghetspunkter!

Detta är undervisning som jag hade för ca 4 år sedan.

Temat var: Det korrupta sinnet som jag skall ta makt över och det här är del 6!

Vi vill på olika sätt kontrollera de situationer som uppkommer i våra liv. Om en människa inte är trygg i en situation försöker hennes hjärna hitta olika sorters tryggheter för att ha någon fast punkt. Det kan till exempel vara så att sinnet plockar fram saker som det känner igen. Om en människa till exempel inte har sin trygghet i Gud måste hon hitta tryggheten i någonting annat, som pengar eller en annan människa. 

Ett förtydligande exempel, jag  går på stan och det kommer fram någon stor människa och vill bråka med mig. Då hamnar jag i en otrygg situation och känner mig hotad och försöker hitta någonting som kan göra mig tryggare. Men har jag då med mig en kompis som är ännu större och starkare än den som vill bråka med mig och som kanske till och med kan karate, då kan jag gömma mig bakom den personen. Då blir jag helt plötsligt trygg, om jag utgår från att min kompis hjälper mig.

På samma sätt vill sinnet ha olika trygghetspunkter när något inträffar, om pengarna tar slut till exempel. Har vi inte Gud att gå till då, kanske det finns en människa i vår närhet som vi kan låna pengar av och därigenom få en känsla av trygghet.

Jag tror att en människa måste ha trygghet för att kunna känna lugn och ha frid. Det är därför som vårt inre hamnar i gungning när det händer stora saker, som att bli av med arbetet, skilsmässa eller att någon dör. Då försvinner friden eftersom vi går miste om en trygghetspunkt.

Alltså jagar sinnet efter trygghetspunkter för att vi ska kunna må bra. Problemet är när vi har trygghetspunkter som inte är bestående, eftersom vi då lätt drivs av att hålla kvar i dem och då blir det en form av kontroll.

I ett tidigare kapitel tog jag upp det här med att rädslor driver oss till att göra saker, men utifrån fel grund. Kontroll leder till rädsla för att mista kontrollen och får oss att agera för att trygghetspunkterna inte ska försvinna.

Därför vill Gud föra oss till att Han är vår enda trygghetspunkt. Men ofta när Gud vill ta bort en felaktig trygghetspunkt, så kommer vårt inre i gungning och vi håller krampaktigt tag i den, eftersom det kan göra ont att släppa taget. Då är det lätt att tro att det inte är Gud som försöker göra ett verk i våra liv och missa hur Han vill leda oss. 

Som kristna tror jag inte att vi kan ha vår trygghet i någonting annat än i Gud. Men det är en process att komma fram till den tryggheten, där vi bit för bit får släppa taget om olika saker. Gud gör inte allt på en gång.

Om vi tittar på Abrahams liv så var det en lång vandring med Gud, från det att han blev kallad ut ur Ur till det att han var villig att offra sin son Isak. Då litade Abraham så mycket på Gud och var så trygg i Honom att han trodde att Gud kunde uppväcka Isak från de döda om det skulle behövas. Gud vill föra oss till den tryggheten. Problemet är att våra sinnen motarebetar oss.

Det är lätt att i ha en trygghetspunkt i det som vi känner till och det som är invant. Men då är det våra egna upptrampade vägar som vi har trygghet i. Felet blir att vi får svårare att följa Gud om Han säger till oss att gå utanför det som vi har vår trygghet i. Den falska tryggheten kontrollerar och begränsar oss. Vill vi kontrollera våra egna liv kan vi inte samtidigt vara flexibla och följa andens ledning i olika situationer. För att få en förändring på det här området börjar det med huvudet, för det är huvudet som det är fel på.

Jag kan ta ett exempel från mitt eget liv, där jag kontrollerar mitt liv och därigenom har en falsk trygghet. Jag skulle inte våga köpa lösa delar till en dator och sätta ihop dem själv för tänk om något går fel och om jag inte klarar av det. Men saker från Ikea vågar jag köpa för där vet jag att jag klarar av att skruva ihop sakerna. Detta kan i och för sig tyckas vara mänskligt och naturligt, men det är begränsande och hindrar från att gå virade med Gud. Egentligen handlar det om att bara lita till sin egen förmåga, vad man själv klarar och förmår, när vi egentligen ska lita på Gud.

Jag tror att Gud vill rasera alla falska trygghetspunkter så att vi blir fria och vågar följa Gud när Han manar oss till olika saker.    

Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när jag var relativt ung och nyfrälst. Det var ett helt händelseförlopp innan, med en kvinna i en kyrka som hade vittnat och sagt att hon längtade efter att be för sjuka. Så var i alla fall en kompis hemma hos mig och vi bad och fikade. Men så tog kaffet slut och jag skulle gå och handla nytt och då handlade jag alltid på Konsum. Men den här gången kände jag att jag skulle gå till Tempo. Jag fattade inte varför men det var en klar signal så jag gick på den. Så mötte jag kvinnan som sagt att hon ville be för sjuka och jag kände en maning att uppmuntra henne att börja göra det som hon hade på sitt hjärta. I det fallet såg jag alltså hur Gud kunde leda mig till att gå en annan väg än den som jag hade min trygghet i och var van vid och hur Gud kunde använda mig i den situationen.

Som jag har uttryckt i tidigare kapitel, så är varje människa den hon är på grund av ord som förmedlats på olika sätt genom exempelvis händelser och bilder. När vi ser en bild så gör vi om den till ord. Så de personer vi är idag, är vi på grund av vad som sagts och vad som hänt i våra liv. Det är från det vi hämtar våra referenser. 

Vi tolkar vår omvärld utifrån de referenser vi har. Det kan räcka med att vi får vissa fragment av någonting som gör att hjärnan sätter igång att bearbeta informationen och koppla ihop med gamla referenser. Därför kan saker gå fel när vi kopplar ihop det som är nytt med det som är gammalt, det som vi har som referenser av minnen och upplevelser, saker som vi känner igen. För om vi hör ett ord och hjärnan kopplar det och skapar en bild och vi sedan agerar utifrån det. Om då tolkningen var fel eftersom referenserna var missledande i situationen så blir även agerandet helt fel.

För tydlighetens skull ska jag ta ett exempel. En person säger något ord till en annan person. Den personen kopplar då ordet och det blir associationer utifrån olika minnen för att hitta en igenkänningspunkt. Då målas det upp en bild i den personens hjärna utifrån de associationer, byggda på minnen och erfarenheter, som den personen gjort. Dessa tolkningar och associationer blir en sanning för den personen. Problemet är bara att personen som sa orden kanske har en helt annan referensram med andra minnen och erfarenheter och därför sa orden utifrån en helt annan verklighetsuppfattning. Detta kan verkligen leda till misstolkningar och missförstånd.

Vad jag vill komma fram till är att det alltid är viktigt att inte ta för givet att vår egen uppfattning av verkligheten är den samma som dem vi kommunicerar med. Våra sinnen och gamla referenser kan lätt föra oss vilse. Istället är det viktigt att vara frågande.

Detsamma gäller i vår relation till Gud. När Gud till exempel visar en bild är det viktigt att vi inte tolkar den utifrån våra egna referensramar utan frågar Gud vad Han menar. Vi kan inte och ska inte tolka utifrån våra egna huvuden utan fråga Gud för att få veta vad det är Han vill ha sagt. Annars kan det bli väldigt fel. Den egna tolkningen får inte bli till en sanning, utan sanningen kan bara komma utifrån dens verklighet som har gett bilden. Annars är risken stor att vi börjar agera utifrån något som inte ens är sant eller riktigt uppfattat.

Detsamma gäller när vi är i olika förbönssituationer och får bilder till människor att be utifrån. Då är det viktigt att få information av Gud om vad bilden betyder i varje enskilt fall och inte tolka bilden utifrån gamla referensramar eller vad liknande bilder betytt i andra situationer där vi bett tidigare.

Det står i Kol. 3:2:

Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. 

Det bibelordet visar att vi ska vända vårt sinne till Gud och till det som Han vill. När vi blir frälsta ger Gud oss också en förmåga att genom Hans kraft säga stopp till saker och ting. De gamla referensramarna, oavsett om de är positiva eller negativa, måste inte längre vara styrande i våra liv om vi istället kommer in i att fråga Gud. När vi uppfattar något kan vi stanna upp istället för att tolka, och fråga Gud vilken betydelsen är.

Samma sak gäller när vi relaterar till andra människor. Om en människa säger något som vi exempelvis reagerar starkt negativt på, så finns det all anledning att stanna upp och fråga sig om det kan vara så att vi tolkar in saker utifrån oss själva som kanske inte var budgivarens avsikt. Då är det bättre att fråga för att få veta säkert, istället för att agera i affekt.

Jag tycker att det är intressant, det här med sinnet och hur pass krångligt det är. Men jag tror att det är viktigt att vi får en liten inblick i hur våra hjärnor fungerar och hur sinnet kopplar saker och ting för att få en förståelse för vad som händer när vi relaterar till Gud och till andra människor. När vi förstår det med att vi har olika referenser som vi tolkar saker utifrån har vi förhoppningsvis lättare att ställa frågor. Att bli lärjungar som frågar ”vad menar du?”. För jag tror att det är ett bra sätt.

I tidigare kapitel har jag tagit upp att det är sinnet som är stridsplatsen, det är där attackerna kommer och djävulen bombarderar med tankar. Det är där som djävulen sitter och skjuter pilar mot oss. I Ords. 12:18 står det om att dessa pilar eller ord kan komma från andra människor:

Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.

Det behöver alltså inte ens vara så att människan som uttalar orden är medveten om vilken effekt de har, utan det kan vara i obetänksamhet och ändå stinga till.  Vidare står det i Ef. 6:16:

Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar. (Ef. 6:16) 

Jag tror att Gud vill att vi ska börja råda och regera i våra liv så att vi bestämmer över vårt tänkande. Vilka tankar vi vill godkänna och släppa in och vilka vi vill avvisa, eftersom vi vet att de är fel. Men då krävs det att vi faktiskt är aktiva och inte passiva, det krävs alltså ett agerande från vår sida.

Frågan är varför vi läggers oss på många områden och tillåter pilar som skjuts in? Det är märkligt. Ofta finns det en passivitet eller likgiltighet som hellre lägger sig och får storstryk än börjar slåss och göra motstånd. Kanske är det för att det är bekvämt att kapitulera och tycka synd om sig själv. Vi väljer den bekväma vägen fastän det är nederlagets väg.

Men det finns en väg till seger fastän den kan vara lite jobbig och obekväm. Kommer det ett bombardemang av tankar kan vi avgöra att de inte är sanna och säga nej till dem. Det går i Jesu namn om vi utövar vår auktoritet.

Det hela handlar om en valsituation. Ska jag böja mig för lögntanken, eller ska jag kämpa emot? Ska jag använda det svärd som Gud har gett mig eller ska jag lägga mig ner i sörjan och kapitulera? Valet är helt och hållet upp till oss själva. Det är vi själva som måste vinna striden, Gud gör det inte åt oss. Var och en får gå den sträckan, tills vi börjar resa på oss och börjar ta tag i saker i den auktoritet som har blivit oss given. Jesus har åkt upp till himmelen och delegerat auktoritet till dig och mig att stå emot djävulen. Det står om det i Jak 4:7:  

"Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder."

Vi kristna har en tendens att tycka att det är roligt att få be för sjuka och se att det händer något. Att lägga händerna på folk och se att de blir friska, det är lätt, det gör vi gärna. Men att stå emot och göra motstånd mot den onde är en annan sak, där är det lättare att bara vika sig och ta emot lögner. Men vi vet vad den onde vill med oss Joh. 10:10:

Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.

Därför är det viktigt att göra motstånd. Det är som en mur med hål i, där fienden kan komma in. För att den onde ska hålla sig utanför måste vi täppa igen hålen. Det räcker inte att bara täppa igen ett hål om det finns nio andra ingångar, utan hela muren behöver bli lagad för att den ska kunna vara ett skydd. Den onde vet vad han ska göra för att hålla oss på plats. Ända till vi har rest oss och börjat ta tag i det som vi har ansvar för.

Vi kan komma till en viss punkt i vår adliga utveckling och sedan tar det tvärstopp. Det är samma sak för församlingar, de kan ha lite trevlig lovsång och bön, men de kommer inte in i den fullhet som Gud har tänkt om de inte reser på sig och gör det som Gud har lagt på dem att göra.

Detta är något som en viss församling i Uppsala har förstått. På 20 år har de byggt upp ett väldigt arbete och startat församlingar i Ryssland och över hela världen. Hur kommer det sig? För att de tagit tag i det som de har fått och börjat använda det på rätt sätt. De förstod att de fått en auktoritet och makt och inte behövde lägga sig under saker och ting. Dessutom har de också satsat på att få igenom saker genom bön. Jag menar Livets Ord. Det finns visserligen saker där som inte är helt korrekt, men det finns det i alla församlingar.

Jag tror att det skulle kunna hända lika mycket i alla församlingar om medlemmarna bara tog saker på allvar. De har vi sett på de till exempel ”Transformation” där människor började be på olika platser och Gud kom med sin förvandlande kraft. Men det krävs att någon vill ta tag i och starta upp det hela.

Det handlar alltså om att vi börjar göra den del som är oss ålagda, för om inte vi gör det vi ska så händer inte det som Gud har tänkt.

Vi har alla en väg som vi ska vandra på och ett ansvar att ta. Det står i Jes. 52:1:

Vakna upp, vakna upp, ikläd dig din makt, o Sion; ikläd dig din högtidsskrud, Jerusalem, du heliga stad; ty ingen oomskuren eller oren skall vidare komma in i dig.

Det gäller alltså att inte sova utan ikläda sig sin makt och hålla det som inte är rent och sant ifrån sig. Gud blir inte arg om vi inte lyckas med allt på en gång, men det handlar om att våga gå framåt i det som Gud visar och inte nya områden. När vi ser att det fungerar blir det sedan en sporre att ta nya steg. Det står i Ef. 6:10-13 om att vi ska stå emot den onde och behålla fältet:

För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.  Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.  Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet.

Ibland kan det vara en hel process från det att vi får en huvudkunskap om att vi till exempel har makt att bota sjuka, till det att kunskapen landar i våra hjärtan och vi får tro och faktiskt börjar agera. Det kan ta tid innan sådana sanningar etableras och vi vågar gå ut i det som Gud har tänkt på olika områden fullt ut.

En annan sak som jag vill peka på är utifrån Rom. 7:14-25 där Paulus skriver:

Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur, såld till träl under synden. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt lagen och vidgår att den är god. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag icke. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som gör det, utan synden, som bor i mig. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? - Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

Gud har skapat oss med en fri vilja och han vill att vi ska välja själva. Ofta, när vi verkligen vill ha någonting så kan vi göra nästan vad som helst för att få det. Spara pengar och så vidare eftersom viljan driver mot det uppsatta målet och vi är beredda att försaka saker för att komma dit.

Men när vi vill göra något som vi vet är rätt och ändå gör det som är fel så är det som Paulus skriver i bibelstycket ovan att det är någonting i oss som hindrar oss så att vi inte förmår göra det goda.

Det står att det är den gamla människan som fortfarande hänger kvar.

En annan sak som är ett problem i många människors liv är att deras vilja är förkvävd, instängd och hämmad. Olika saker i våra liv har lett till att vi inte är fria i våra viljor. Ett exempel är om barn, som uttrycker att det vill något hela tiden får tvärstopp som svar. Att hela tiden göra avkall på den egna viljan och böja sig under andras viljor. Då blir viljan instängd och det egna livet utgår från vad andra människor vill istället.

Problemet är också, som jag tagit upp tidigare, att om en människa är uppväxt med att trycka ner sin vilja ända sedan barnsben, så är risken stor att hon fortsätter med det i en kristen miljö och inför Gud. Då blir det lätt så att det bara är Guds vilja som gäller och människan glömmer bort att ta reda på vad hon själv vill. Hela livet blir inriktat på att lyda och följa Gud och viljan blir ännu mer förkvävd.

Detta är något som Gud inte har tänkt, utan Han vill upprätta oss som människor, han vill att våra viljor ska vara fria och att vår kreativitet ska kunna blomma ut.

Lydnaden till Gud är viktig och det finns gränser som Gud sätter upp, vi kan inte göra vad som helst när vi går med Gud. När den helige Ande överbevisar oss om synd, rättfärdighet och dom så är det bra att ångra sig och gå till Gud. Dessutom är det roligaste som finns att få följa Guds instruktioner och se hur Han leder. Det finns dessutom en omedveten ledning från Gud, där vi inte förstår vad vi håller på med, men där Han för oss fram så att vi hamnar rätt i alla fall.

Men Gud gör aldrig våld på vår vilja. Gud vill att vi ska våga bejaka vår vilja och inte försöka trycka ner den och anpassa den till vad vi tror att Han vill. Gud har skapat varje människa på ett unikt sätt och han vill att det ska synas, han vill inte försöka forma oss eller stoppa in oss i en mall efter hur en kristen ska vara. När det är något vi inte vill har vi därför full rätt att säga nej.

Jesus Drar en liknelse i Matt. 21:28-30 om två söner som agerade på olika sätt och frågade sedan vem av dem som gjorde pappans vilja:

Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.' Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han sig och gick. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke.

Liknelsen visar att det är bättre att först säga nej och sedan ångra sig än att säga jag och sedan inte göra det som är sagt. Ibland kan det vara så i våra liv att vi säger nej och sedan känner i våra inre att det här inte var rätt och ångra sig och göra det i alla fall. Men det är bättre än att trycka ner sin vilja och säga ja fastän det inre säger nej.

Gud vill inte kränka vår vilja och Han har inte heller rätt att göra det, utan måste bli inbjuden. Det blir Han när vi säger vårt ja till att följa Jesus. Men Han vill inte att vi ska följa honom utifrån tvång eller rädsla utan för att vi vill ha en gemenskap med Honom.

Det är roligt att uppfatta från Gud ”gör så här” och göra det och se att det blir positiva effekter av den lydnaden. Välsignelsen finns i att vandra lydnadens väg med Gud. Det är även där som kraften finns. Men Gud kränker inte vår vilja, utan vill att vår sanna vilja ska komma fram. Det som är äkta i oss av längtan och önskningar vill Gud ska komma fram och bli förverkligade. Men det som vi tror att vi vill ha, men som inte är bra, det vill Gud skala bort. Gud är inte motståndare till det som är sant och gott, utan vill att vi ska bejaka det och lyfta fram det inför honom.

Det finns inga äktenskapsproblem!

Nu kanske jag skapar en del reaktioner, men jag skall förklara vad jag menar!

Äktenskapsproblem kan ju beskrivas utifrån olika utgångspunkter, exempelvis att man inte känner kärlek längre, att sexlivet är dött och att det bara är bråk med allt vad det innebär.

Jag skall gå lite djupare med dessa tre utgångspunkter för att visa på orsak och verkan.

Innan jag gör det måste en grund vara lagd, nämligen den att det är Gud som sammanfogat det äkta paret.

Det innebär att båda parter är utsatta för Guds påverkan, då för att han skall få fram sina syften i äktenskapet.

Paret måste också vandra andens väg, som är detsamma som Guds väg i sina respektive liv och i äktenskapet.

När bägge parter underkastat sig Gud och hans Ande, i det att de lyssnar till honom i allt de gör, skall göra och gör det Anden leder dem till, så kommer äktenskapet att utvecklas till det som Gud tänkt!

Det är först när denna underkastelse till Guds Ande inte är och att lyssnandet inte finns, som problemen börjar. ( Dock inte alltid )

Varför blir det problem, jo för att man i grunden inte lever och vandrar som skriften lär, dvs att vi skall leva i och genom Kristus som är att vara underkastad Guds Ande och hans ledning i lydnad för det han ger instruktion om!

När en konflikt uppstår, så beror det på att någon i relationen inte uppfattar, eller lyssnar till anden, utan går ut i ett köttsligt beteende i ex ilska och häftighet som uttrycker sig med verbala hårda ord.

För att då ringa in var problemet ligger, så är det första att den som reagerar inte har underkastat sig Guds ande, han/hon lyssnar inte utan går ut i köttslighet som är synd.

Synd ett är att inte lyssna, synd två är att agera utifrån kött och sund tre är de dåliga verbala orden.

Innan personen som reagerar går ut i sitt kött finns en andens signal, eller gräns som säger, gå inte ut här, gör inte detta, säg inte så.

Utifrån detta så är det alltså inte ett äktenskapsproblem, utan ett syndproblem, man syndar alltså mot Guds givna direktiv, eller Guds Andes gränser.

All synd är att gå över en gräns, Guds gränser finns i våra liv, men de märks inte förrän vi börjar närma oss dem, dvs om vi är känsliga för anden.

Psa_119:70  Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett, men jag har min lust i din lag.

Om du exempelvis skulle få för dig att stjäla i en butik, så redan i sinnets planeringsstadier så reagerar ditt inre, Anden i dig och du får ofrid, gränsen är då dragen, eller synliggjord.

Gränsen i sådana här fall är väldigt tydlig, eller om du ex blir frestad att ha sex med någon annan, du måste alltså gå över en tydlig gräns för att kunna göra det du tänker.

Om våra hjärtan är okänsliga, så kanske vi bara märker när anden drar gränser i riktigt stora saker, men missar de andra gränserna.

När vi underkastat oss Guds herravälde och är villiga att lyssna och lyda, då blir vi mer och mer känsliga för andens signaler och gränser.

Det är alltså synden som är orsak till äktenskapsproblem och då först synd mot Guds andes gränser.

Du kanske tänker så här, om jag säger en massa stygga saker till min fru, så är det ju mot min fru jag syndar?

Men faktum är, att det är först mot Gud du syndar, för Gud ger dig ingen sanktion på att säga stygga saker till din fru, han säger stopp till sådant.

Då kanske du tänker, ja men hon gjorde ju det och det, hon sa si och så, ja det är möjligt att hon gjorde, men ger det dig rätt att synda mot Gud och hans andes gränser?

Naturligtvis inte, varken fru, eller man har rätt att synda mot Guds gränser, men är vi okänsliga för andens signaler och gränsdragningar, så skenar vi lätt iväg i vårt kött.

Skriften säger, om vi vandrar efter anden, så skall vi inte göra vad köttet begär vilket innebär att det är anden som sätter gränserna och att det är honom vi skall följa och lyda. Gör vi inte det, så syndar vi således.

Felar, eller syndar gör vi för vi har ju kvar vårt kött, men vi skall ju leva i omvändelse, helgelse och rening. Problemet är när vi inte gör det, utan problemen får bli infekterade, där parterna, eller en av parterna hyser agg mot den andre, håller den andres överträdelse mot honom, eller henne.

Resultatet blir en konstant spänning i äktenskapet där agget visar sig vid minsta grej.

Ett annat resultat är att murar byggts upp, dessa murar skapar ett avstånd mellan paret och även om den ene försöker närma sig den andre, så stöts han bort och det beror på att det finns ouppklarad synd.

Man behöver vända om till Gud be honom om förlåtelse för sina överträdelser och sedan be sin partner om förlåtelse.

Detta är ju en något förenklad beskrivning, men börjar man titta på det vi kallar äktenskapsproblem, så ser man rätt så snabbt att det handlar om det jag beskriver.

Kan två helt olika människor med allt sitt bagage leva i ett harmoniskt äktenskap?

Ja, absolut, om målet är att underordna sig Guds ande, lyssna och lyda honom, för när vi gör det, då strömmar hans liv och välsignelse in i äktenskapet, synden gör ju att det stoppas.

Det är samma sak när det gäller att man inte älskar sin partner längre, eller det sexuella, vilket är konstigt om Gud har sammanfogat dem. Någon form av synd har kommit in, skapat murar som hindrar livsflödet, det blir ett avstånd istället för närhet och harmoni!

När vi vandra på Guds väg i ord, tanke och gärning, så finns Guds välsignelse och harmoni/frid!

För att bibehålla detta, så är umgängelse med Gud en faktor man inte kan bortse från, inte heller den gemensamma bönen, både för varandra och för andra människor.

Ett stort problem i många äktenskap, är att en av parterna, ja eller båda har ögonen på den andres fel och brister. Man har inte den överskylande kärleken, utan retar sig på den andre för att han, eller hon inte uppfyller sin egen uppställda norm.

Blir det ingen förändring på detta, så slutar det ofta med skilsmässa, man ser alltså inte partnerns hjärta, utan dens kött in i minsta detalj.

Detta är lika mycket synd som allting annat och skapar verkligen problem, vi har ingen rätt att bli domare över vår partner, för det är just det vi gör, vi dömer den andre och menar samtidigt att jag själv är bättre. Döm inte, hys inte agg, låt ingen bitter rot skjuta upp, ta först ut bjälken ur ditt eget öga!

Nej, Lev i Kristi frid, vandra med, lyssna och lyd honom. Syndar du så omvänd dig snabbt och be Gud hjälpa dig och förändra dig till hjärtats lydnad!

Summeringen av denna text är att äktenskapsproblem kommer av att vi syndar mot Guds gränser, det är relationen till Gud som vi måste åtgärda först genom att omvända oss, bekänna vår synd, sedan be vår partner om förlåtelse. Sedan underkasta oss Gud, lyssna och lyda.

Så fungerar det i mitt äktenskap och jag har varit med om det motsatta, där synden kom in och till slut förstörde äktenskapet. Nu finns det förvisso en faktor till som kan varit en bidragande orsak till att det gick i krasch, dock inte äktenskapsbrott, men det skall jag inte gå in på. Jag tror dock att det hade gått att rädda om vi båda hade sett det jag skrivit om, men nu gjorde vi inte det, så det gick som det gick!

Bj

Den smala vägen!

Mat_7:14  och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.

Vad är det att vandra den smala vägen? Är det att göra allt bibeln säger, eller är det att hålla de tio buden, eller finns det något annat sätt som är den smala vägen?

Ja, jag tror det, att det är ett annat sätt, ett sätt som Jesus talade om.

Jesus sa vid flera tillfällen, Följ mig och i Joh 10 ser vi hur man gör det.

Joh 10:4 Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem och fåren följer honom, ty de känner hans röst. 

Joh 10:16 Jag har och andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig och de skola lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.

Här ser vi att det handlar om att lyssna till Jesu röst, att känna hans röst för att följa honom.

För att göra detta måste man hålla sig intill honom, dvs vara i kristus.

Att följa Jesus är inte bara att tro på honom och göra en massa nerskrivna gärningar, nej, det handlar om att följa honom efter det han säger personligt till dig och mig.

När vi kommer in på hörsamhetens väg, vilket jag anser är den smala vägen och egentligen finns det ingen annan väg, för utan denna hörsamheten, så kan man inte följa Jesus!

Många menar sig vara Jesu efterföljare för att de läser bibeln, ber och gör goda gärningar, men detta är det som jag kallar det allmänna.

Att höra och göra det Jesus säger, är utöver det allmänna!

Varför säger Jesus att porten är trång, jo för att det handlar om att överlåta sig till honom, att försaka sig själv för hans vilja och väg och den väg han går på är smal.

Hur vandrade Jesus den smala vägen? vad säger han själv ?

Joh_5:19  Då talade Jesus åter och sade till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.

Han gör endast vad han ser fadern göra och att se är en form av att höra, det är en instruktion han får.

Så allt Jesus gjorde baserades på att han fått direktiv av fadern och utan direktiv, så gjorde han inget.

När Jesus sa följ mig, så menar han att man skall följa honom som person och individuellt, ingen människas väg är lika, men man kan inte följa en person om man inte hör honom!

Bj

Nytestamentlig sabbatsvila!

 Vi skall läsa från Hebr 3:7 till Hebr 4:16

7.  Så säger den helige Ande: I dag, om I fån höra hans röst,

8.  mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,

9.  där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.

10.  Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: Alltid fara de vilse med sina hjärtan.'  Men de ville icke veta av mina vägar.

11.  Så svor jag då i min vrede:  De skola icke komma in i min vila.

12.  Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,

13. utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter  "i dag,  på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.

14.  Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.

15.  När det nu säges: I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig", 

16. vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord?  Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten? 

17.  Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år?  Var det icke de som hade syndat, de vilkas kroppar föllo i öknen"? 

18.  Och vilka gällde den ed som han svor, att de icke skulle komma in i hans vila,  vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma? 

19.  Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma dit in.

Vi läser vidare i Hebr. 4:1 - 16

1.  Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.

2.  Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.

3.  Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan.  Det heter också: Så svor jag då i min vrede:  De skola icke komma in i min vila, och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad.

4.  Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk"; 

5.  här åter heter det: De skola icke komma in i min vila.

6.  Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin,

7. så bestämmer han genom ordet, i dag, åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan."

8.  Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag.

9.  Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.

– Det finns alltså en sabbatsvila kvar, men läser du vidare förstår du att det inte handlar om en speciell dag!

10. Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina.

11.  Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet.

12.  Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

13.  Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon;  och inför honom skola vi göra räkenskap.

14.  Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen.

När vi läser detta stycke, är det lätt att uppfatta det som om Gud vill att vi skall börja hålla sabbaten på lördagar, men om vi läser lite mer noggrant, ser vi att det inte är det som Paulus menar. I vers 7 står det: Så säger den helige Ande: I dag, om I fån höra hans röst,

Betoningen är på, idag och om ni får höra hans röst. Går vi sen vidare till vers 8 så står det

mån I icke förhärda edra hjärtan. Ser vi sen i vers 10 så står det något mycket intressant.

10.  Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: Alltid fara de vilse med sina hjärtan.'  Men de ville icke veta av mina vägar.

Här finner vi vägen till att komma in, eller inte komma in, i det som kallas trons vila.

I dag, om I fån höra hans röst. Icke förhärda edra hjärtan. Alltid fara de vilse med sina hjärtan.  Men de ville icke veta av mina vägar.

Hade det stått min väg, hade man kunnat tro att det handlar om att börja hålla sabbaten, sabbaten är ju en väg, ett bud, men här står det mina vägar, vilket måste visa på något annat.

Eftersom Paulus säger idag, så kan det vara vilken dag som helst, han kan då inte mena sabbaten. Utan fokus ligger på idag och på höra, tro kommer av att höra, men fokus är även på att vi inte skall stänga vårt hjärta när Gud talar, utan handla efter det han säger.

Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Hebr 11:6. 

Men tro kommer av predikan/hörandet och predikan/hörandet i kraft av Kristi ord.

Rom 10:17. 

För att vi skall förstå att Paulus verkligen inte menar att vi skall börja hålla sabbaten, kan vi läsa i början av Rom 10.

1.  Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem är att de må bliva frälsta. 

2.  Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.  Dock göra de detta icke med rätt insikt. 

3.  De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig under rättfärdigheten från Gud. 

4.  Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror. 

5.  Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den. 

6.  Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: Du behöver icke fråga i ditt hjärta:  'Vem vill fara upp till himmelen (nämligen för att hämta Kristus ned)?'

7. ej heller:  'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att hämta Kristus upp ifrån de döda?' "

8.  Vad säger den då?  "Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika.  Rom 10:1-9

Det Paulus säger här, om jag får parafrasera lite: Den rättfärdighet som ni Romare försöker vinna, genom att hålla lagen, är en egenrättfärdighet, den insikten ni har om rättfärdighet gäller inte längre, Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror.

Den rättfärdighet som ni fick genom att göra laggärningar, får man nu genom tron på Jesus.

Innan var man tvungen att leva genom lagen, nu lever man genom Kristus som är vår rättfärdighet. Rättfärdigheten från Gud får man genom tron på Jesus, tron på Jesus medför trosgärningar som är det samma som att göra det Gud säger.

Utifrån detta förstår vi att det inte handlar om att hålla sabbatsvilan, som är ett bud, utan det handlar om en annan form av vila. Detta var två nycklar till att komma in i vilan, här kommer två nycklar till att inte komma in i vilan.

Alltid fara de vilse med sina hjärtan.  Men de ville icke veta av mina vägar.

Man kan nog säga att de inte ville veta av Guds vägar, därför for de vilse med sina hjärtan.

De hörde säkert vad Gud ville, men de ville inte underordna sig honom, de ville gå sina egna vägar, som i detta fall innebar, att inte komma in i vilan. Vi vet ju att denna ohörsamhet hade fler förödande konsekvenser.

Vi går vidare till Heb 3:12

Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,

Här är det otroshjärta som är i fokus, vi vet sen tidigare kapitel, att tro utan gärningar/lydnad är död. Så eftersom Paulus säger, idag om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan, det vill säga att otrohjärta är detsamma som att ha hört, men inte vill veta av det man hört, de ville inte veta av hans vägar, vilket tydligen är detsamma som att avfalla från Gud.

Vi fortsätter till vers 18-19.

18.  Och vilka gällde den ed som han svor, att de icke skulle komma in i hans vila,  vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma? 

19. Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma dit in.

Här säger Paulus att det var de ohörsamma, som inte skulle komma in i hans vila, men han säger även att det var på grund av otro, som de inte kom dit in.

Vi vet ju sen innan att de hörde, annars hade de inte kunnat förhärdat sina hjärtan, så ohörsamhet är det samma som att höra men, som det står senare i Hebr 4:2  att det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det. De bejakade inte det Gud sa och eftersom tro är lydnad till det Gud säger, så menar Paulus att otron var olydnad till det Gud sa.

Här förstår vi att det inte räcker med att höra vad Gud säger, vill man veta av Guds vägar, då tar man emot det han säger i tro, när man har ett sådant hjärta, som är ett troshjärta, så agerar man i enlighet med det man hört, detta är tro, som är lydnad.

Det jag förstår av detta, är att göra det Gud säger, varken mer eller mindre, är vägen, sättet, för att komma in i hans vila. Det står ju, vila från vårt verk. Vårt verk är detsamma som döda gärningar, laggärningar, köttsliga gärningar. Mm.

14. huru mycket mer skall icke Kristi blod - då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud - rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! Heb 9:14

Man kan även säga, gärningar som drivits fram av ett dåligt samvete, som vi fått på grund av lagens stadgar, som anklagar oss hela tiden.

Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan genom att nagla den fast vid korset. Kol. 2:14

Rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden

Det är rätt intressant att det står så som det gör, renade från gärningar till gärningar, att tjäna Gud är ju gärningar, det är något man gör. Vi blir alltså renade från våra egna gärningar, som är allt som inte kommer från hans ande, till att göra allt som kommer från hans ande.

Vandra i ande, sinne vänt till vad anden tillhör, sinne vänt till det som är där ovan, pröva vad som är välbehagligt för Gud. Med andra ord, är lydnaden till Gud vilans ursprung.

När vi vandrar efter och lyder anden, innebär det att jag vandrar i det som Gud förutberett, vilket i sin tur innebär att jag inte behöver slita för att få till det, jag går på han vägar och gör det han säger till mig, resten är Guds sak. Det är detta han vill föra in oss i, för i detta sätt att vandra, är trons vila, eller nytestamentlig sabbat!

Ge gärna en kommentar!

Björn

Min syn på Matt 5:17-19

Mat 5:17  I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.

Vad säger Jesus här och varför säger han som han gör? Jag har inte kommet för att upphäva säger han, men varför säger han detta och varför markerar han detta uttalande med att säga, jag har inte kommit för att upphäva, utan för att fullborda! Hade han stannat vid att han inte kommit för att upphäva, så hade saken varit enkel, men nu drar han till och säger att han skall fullborda den, vilket gör att det blir svårt att förstå vad han menar. Först skall vi se vad ordet upphäva har för synonymer. 

Synonymer på ordet upphäva är: Förklara ogiltig, Häva, Annullera, Avskaffa, Upplösa, Uppge, Utstöta, Återkalla

Och synonymer på att fullborda är: Slutföra, Avsluta, Göra färdig, Genomföra, Fullfölja, Fullgöra, Fullända.

Dessa svenska synonymer är samma ord som grekiska grundtexten, vilket gör att vi kan se att Jesus på något sätt motsäger sig själv, men vad är skillnaden mellan att upphäva och att fullborda? Ja, upphäva och att fullborda är ju egentligen olika saker.

Att upphäva, eller avskaffa är att ta bort något som gäller och göra det ogiltigt, men att fullborda betyder att föra något till sitt slut, eller att göra färdigt.

Men problematiken är inte så svår egentligen, jag skall förklara med en hänvisning till Hebr 8:8-13

Hebr 8:8 Men nu förebrår Gud dem och säger: "Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta att nytt förbund med Israels hus och med Juda hus;

Hebr 8:9  icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren.

Hebr 8:10  Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.

Hebr 8:11  Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste.

Hebr 8:12  Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg."

Hebr 8:13  När han säger "ett nytt förbund", har han därmed givit till känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.

Hebr 8:8-12 är direkt från Jeremia bok kap 31 och vers 13 i Hebr. är en viktig vers för att förstå detta med att Jesus inte skulle upphäva lagen, utan fullborda den.

Nu handlar detta om förbund, men jag skall visa att förbundet och lagen är en enhet.

2 Kor 3:6  som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.

2 Kor 3:7  Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,

Här ser vi att förbund och lagen som var inristad på stenar är samma sak, när då Hebr. 8:13 säger: han ger till känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna, så handlar det om Sinaiförbundet då lagen gavs till Moses.

Om nu det som är föråldrat och blivit gammalt och nära att försvinna, men när försvinner det då? Ja det finns minst en bibelvers som visar det!

Gal 3:19  Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess att "säden" skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en medlares hand.

Här ser vi att lag blev efteråt given, för att gälla till dess att säden skulle komma, säden är Kristus. För att gälla till dess . detta ord är viktigt, för det visar tidpunkten för lagens slut, eller dess fullbordan.

Utifrån detta kan vi förstå vad Jesus menade när han sa att han inte skulle upphäva lagen, eller profeterna, det behövde han inte, eller han kunde inte det, för lagen hade en tidsbestämmelse, nämligen han själv och instiftan av den nya förbundet. Alltså slutförde Jesus ett förbund och instiftade ett nytt, vilket då betyder att lagen är slutförd!

Mat 5:18  Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.

Här kan tyckas att Jesus åter igen motsäger sig när han säger: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, men dessa ord måste vi förstå utifrån vad han sagt innan och vad han säger efter dessa ord.

Intill dess, eller fram tills himmel och jord förgås, vilket är en tidsbestämmelse, men ändå bara en markering av Jesus. Skall inte den minsta bokstav, inte en enda prick av lagen förgås. Här kan vi lätt tolka lagens eviga giltighet, men vad säger Jesus allra sist?

Förrän det allt har fullbordats, vad betyder detta?

Jo, det betyder precis som det står, inget av lagen skal förgås, förrän allt har fullbordats.

Himmel och jord har inte förgåtts ännu tänker man lätt, så då gäller lagen, men tänk då på att Jesus använde dessa ord för att markera en gräns för att de som lyssnade skulle förstå, att inget av lagen skulle förgås förrän allt blivit fullbordat.

Men han visar även att det inte bara gäller profetiorna om honom, utan om vart enda ord som är skrivet i lagen.

Mat 5:19  Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han skall räknas för stor i himmelriket.

I denna bibelvers får vi åter intrycket att Jesus betonar laglydnad, men om vi läser vad han säger så blir bilden en annan.

Jesus säger här: Därför, vilket är ett viktigt ord, för det hänvisar till något som sagts innan.

Därför, den som upphäver, osv, hur kan Jesus säga så, han betonar ju laglydnad och konsekvensen med att lära människor att buden är upphävda, trots att han sagt att han skulle fullborda lagen. Här är det som om Jesus verkligen vill betona lagens betydelse.

Detta Därför hänvisar till det han sa i slutet i versen innan, nämligen, förrän det allt blivit fullbordat, därför kan Jesus säga som han gör, för innan det allt blivit fullbordat, så var lagen gällande och man skulle lära människorna att hålla buden.

Men från det att Jesus dog och uppstod så inträffade ett skifte, ett nytt förbund trädde i kraft, det föråldrade blev utbytt mot det nya, med en ny och levande väg in i det allra heligast öppnades, allt enligt skrifterna.

Ok, om det inte finns något rättesnöre, hur skall vi då veta hur vi skall leva?

Ja Hes 36:26  Och jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i edert bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur eder kropp och giva eder ett hjärta av kött.

Hes 36:27  Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören efter dem.

Här ser vi att det är Gud som agerar genom sin ande i människan och det bekräftar Paulus ord i 2 kor 3:6  som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.

2 kor 3:7  Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande.

Men för att inte missförstå, så vill jag betona att all skrift som är utandad av Gud, är nyttig

2Ti 3:16  All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet!

Björn

Är den goda frukten verkligen god och utifrån vad, eller vem bedömer man frukten?

Detta är åter en liten fundering!

Det pratas mycket om god frukt som bekräftelse på att förkunnare och kyrkor är rätt med Gud, med läran och sina liv, men frågan är om man kan ha detta kriteriet som bedömningsgrund?

Jesus sa:

Mat_7:17  Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt.

Mat_7:18  Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt.

Utifrån dessa två bibelversar, så finns det bara två sorters träd, dåliga och goda och två sorters frukt, god, eller ond.

Skall vi då applicera dessa bibelord på oss frälsta människor, så blir det genast problem, för vi vet ju att vi bär både god och ond frukt.

Vi syndar ju i princip dagligen i tanke, ord och gärning och synd kan ju knappast kategoriseras som god frukt.

Inte heller vrede, häftighet, irritation, dåliga attityder, förakt, ja listan kan göras lång, men det är ingen god frukt.

Eftersom vi alla vet att vi alla har dålig frukt i våra liv, så kan vi inte förklaras goda, eller hur?

Jag menar att man inte kan bedöma en människa utifrån detta kriteriet, utan utifrån något annat!

För att då komma till detta, så får vi läsa några verser längre ner:

Mat_7:21  Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faderns vilja.

Mat_7:22  Många skola på den dagen säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?'

Jesus menar alltså att den goda frukten är att göra faderns vilja, dvs gärningar, hans gärningar.

I vers 22 kan man tycka att dessa som profeterat, drivit ut onda andar och gjort många kraftgärningar, har gjort faderns vilja, det är ju faktiskt Jesus som själv sagt att den som tror skall göra dessa saker, ändå avvisade Jesus dessa människor.

De bar trots bibliska gärningar inte god frukt och då blir det ju väldigt svårt att bedöma ex helandepredikanter, eller andra som har dessa bibliska gärningar, för vad jag tolkar i dessa ord, så är det inte självklart att bibliska gärningar är faderns vilja.

Hur kan man då veta om en människa, eller framför allt förkunnare som utger sig för att vara kallade och smorda av Gud, verkligen är i Guds vilja och gör Guds vilja, för tydligen kan man göra bibliska övernaturliga gärningar utan att det är Guds vilja?

Som vi ser, så är det svårt att bedöma utifrån gärningar och då måste vi granska vad som är faderns vilja.

Och faktum är, att jag kan göra en sak, som jag upplever är faderns vilja, men flera andra experter menar att det inte är faderns vilja. Frågan är då, vem har rätt, experterna, eller jag som fått instruktionen och det beror ju på, för det finns ju många förståsigpåare som menar sig veta vad som är Guds vilja, men då utifrån bibeln, men jag som fått instruktionen av fadern, prövat det och agerat på det, borde ju själv veta och det är här det avgörande ligger, en självprövning och rannsakning av varför jag gör det jag gör, är jag lurad av ett annat inflytande, är det verkligen Guds ande, är mina motiv rena, vilka drivkrafter i mig ligger bakom mitt handlande?

Är man en seriös kristen, så kommer man till en punkt, där det gäller att förkasta instruktionen, eller att gå på den, för ytterst handlar det om min relation och vandring med Jesus och om jag går fel, så är det jag som står ansvarig.

Jag tror inte att man kan såga en människa som inte bär god frukt och man kan inte heller omfamna de som bär god frukt utanprövning. Det finns ju flera exempel på människor som har ett miserabelt liv, men som i sin tjänst gör Guds vilja, men faktum är, att det ofta är uppblandat. Gud har sagt vissa saker, men man lägger till och gör utöver det han sagt.

När en människa är i Guds vilja och gör Guds vilja, så finns det ett vittnesbörd, ett Guds välbehag, närvaro och frid och det är dessa kännetecken som måste vara de avgörande.

Kol_3:15  Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma.

Den sanna Kristi frid skall regera, eller vara domare i våra hjärtan, som även kallas, det inre vittnesbördet.

Kristi frid är subjektivt och hur kan jag då veta att det verkligen är Kristi frid som jag äger och bedömer utifrån?

Kristi frid har en hel del kännetecken och några kan vi hämta från Jak_3:17  Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.

Först och främst ren, fridsam, foglig, mild, full av barmhärtighet, andra goda frukter, fri från tvivel och fri från skrymtan.

Jesus sa i Luk 15:7 Varför låter ni inte edert eget inre döma om vad rätt är.

Tar vi då orden ren, fridsam, foglig, mild, full av barmhärtighet, andra goda frukter, fri från tvivel och fri från skrymtan, så är de flesta av inre subjektiva förnimmelser.

Ex, en gnagande oro inför ett beslut gör att du blir osäker, det är alltså något som stör friden i dig, det är inte rent, fridsamt, fritt från tvivel, det är inte milt, eller fogligt, därför utifrån dessa inre signaler, bör du låta bli att besluta dig i den riktning oron kommer.

För att då komma till predikanters frukt, så säger Jak 3:17 att de ovan nämnda inre subjektiva kännetecken, är frukter. Om du, eller jag kommer till ett möte, så bör dessa frukter finnas med, du bör ha dem i det inre, för om du får ofrid, oro, olustkänslor i ett möte och under en predikan, så är det dags att dra öronen åt dig, för då är det något som är fel.

Ibland kan man rent läromässigt förstå vad som är fel, dvs om man är kunnig i bibeln, men har man inte den inre lampan som signalerar, så hjälper inte bibelkunskap så långt och det beror på att det bara är grova fel som man kan se. Men med anden i vårt inre, så kan vi bedöma vad rätt är!

Det viktigaste för detta är att vandra i en nära relation med Jesus, vara honom trogen och att vara lydig i allt han manar dig till, även det han säger nej till. För om man börjar vara olydig Andens maningar, är risken stor att man blir okänslig, vilket gör att man lätt kan bli vilseförd.

Kunskap i skriften är ovärderlig, ordet och anden samverkar, som nyfrälst har man inte kunskapen i skriften, ej heller kännedom om andens sätt att signalera, men har du vandrat några år med vår Herre, så bör du ha både kunskap i skriften och blivit känslig för andens signaler.

Vad som är viktigt, är att alltid pröva, både vad som sägs från människor, både predikanter och vanligt fotfolk, men också att pröva andarna. En falsk ande avslöjas lätt om man är känslig, förvisso kan det ta en stund innan man märker att det är något orent, men är man bara lite känslig i sitt inre, så tror jag inte att man missar det.

Upplever man stress, tvångströja, stirr och det ovan nämnda, så är det inte Guds ande, men det är inte tvunget att det är en annan ande, utan kan vara själiska krafter, där man försöker driva fram ex ett skeende.

Det finns mycket att säga om det här, men be Gud ge dig ett känsligt inre för hans andes signaler och röst!

Väl mött och fortsatt trevlig sommar!

Björn