torsdag 21 juli 2011

Är den goda frukten verkligen god och utifrån vad, eller vem bedömer man frukten?

Detta är åter en liten fundering!

Det pratas mycket om god frukt som bekräftelse på att förkunnare och kyrkor är rätt med Gud, med läran och sina liv, men frågan är om man kan ha detta kriteriet som bedömningsgrund?

Jesus sa:


Mat_7:17  Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt.
Mat_7:18  Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt.

Utifrån dessa två bibelversar, så finns det bara två sorters träd, dåliga och goda och två sorters frukt, god, eller ond.
Skall vi då applicera dessa bibelord på oss frälsta människor, så blir det genast problem, för vi vet ju att vi bär både god och ond frukt.
Vi syndar ju i princip dagligen i tanke, ord och gärning och synd kan ju knappast kategoriseras som god frukt.
Inte heller vrede, häftighet, irritation, dåliga attityder, förakt, ja listan kan göras lång, men det är ingen god frukt.
Eftersom vi alla vet att vi alla har dålig frukt i våra liv, så kan vi inte förklaras goda, eller hur?
Jag menar att man inte kan bedöma en människa utifrån detta kriteriet, utan utifrån något annat!

För att då komma till detta, så får vi läsa några verser längre ner:

Mat_7:21  Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faderns vilja.
Mat_7:22  Många skola på den dagen säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?'

Jesus menar alltså att den goda frukten är att göra faderns vilja, dvs gärningar, hans gärningar.
I vers 22 kan man tycka att dessa som profeterat, drivit ut onda andar och gjort många kraftgärningar, har gjort faderns vilja, det är ju faktiskt Jesus som själv sagt att den som tror skall göra dessa saker, ändå avvisade Jesus dessa människor.
De bar trots bibliska gärningar inte god frukt och då blir det ju väldigt svårt att bedöma ex helandepredikanter, eller andra som har dessa bibliska gärningar, för vad jag tolkar i dessa ord, så är det inte självklart att bibliska gärningar är faderns vilja.
Hur kan man då veta om en människa, eller framför allt förkunnare som utger sig för att vara kallade och smorda av Gud, verkligen är i Guds vilja och gör Guds vilja, för tydligen kan man göra bibliska övernaturliga gärningar utan att det är Guds vilja?

Som vi ser, så är det svårt att bedöma utifrån gärningar och då måste vi granska vad som är faderns vilja.
Och faktum är, att jag kan göra en sak, som jag upplever är faderns vilja, men flera andra experter menar att det inte är faderns vilja. Frågan är då, vem har rätt, experterna, eller jag som fått instruktionen och det beror ju på, för det finns ju många förståsigpåare som menar sig veta vad som är Guds vilja, men då utifrån bibeln, men jag som fått instruktionen av fadern, prövat det och agerat på det, borde ju själv veta och det är här det avgörande ligger, en självprövning och rannsakning av varför jag gör det jag gör, är jag lurad av ett annat inflytande, är det verkligen Guds ande, är mina motiv rena, vilka drivkrafter i mig ligger bakom mitt handlande?
Är man en seriös kristen, så kommer man till en punkt, där det gäller att förkasta instruktionen, eller att gå på den, för ytterst handlar det om min relation och vandring med Jesus och om jag går fel, så är det jag som står ansvarig.
Jag tror inte att man kan såga en människa som inte bär god frukt och man kan inte heller omfamna de som bär god frukt utanprövning. Det finns ju flera exempel på människor som har ett miserabelt liv, men som i sin tjänst gör Guds vilja, men faktum är, att det ofta är uppblandat. Gud har sagt vissa saker, men man lägger till och gör utöver det han sagt.
När en människa är i Guds vilja och gör Guds vilja, så finns det ett vittnesbörd, ett Guds välbehag, närvaro och frid och det är dessa kännetecken som måste vara de avgörande.
Kol_3:15  Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma.
Den sanna Kristi frid skall regera, eller vara domare i våra hjärtan, som även kallas, det inre vittnesbördet.
Kristi frid är subjektivt och hur kan jag då veta att det verkligen är Kristi frid som jag äger och bedömer utifrån?
Kristi frid har en hel del kännetecken och några kan vi hämta från Jak_3:17  Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.

Först och främst ren, fridsam, foglig, mild, full av barmhärtighet, andra goda frukter, fri från tvivel och fri från skrymtan.

Jesus sa i Luk 15:7 Varför låter ni inte edert eget inre döma om vad rätt är.
Tar vi då orden ren, fridsam, foglig, mild, full av barmhärtighet, andra goda frukter, fri från tvivel och fri från skrymtan, så är de flesta av inre subjektiva förnimmelser.
Ex, en gnagande oro inför ett beslut gör att du blir osäker, det är alltså något som stör friden i dig, det är inte rent, fridsamt, fritt från tvivel, det är inte milt, eller fogligt, därför utifrån dessa inre signaler, bör du låta bli att besluta dig i den riktning oron kommer.

För att då komma till predikanters frukt, så säger Jak 3:17 att de ovan nämnda inre subjektiva kännetecken, är frukter. Om du, eller jag kommer till ett möte, så bör dessa frukter finnas med, du bör ha dem i det inre, för om du får ofrid, oro, olustkänslor i ett möte och under en predikan, så är det dags att dra öronen åt dig, för då är det något som är fel.
Ibland kan man rent läromässigt förstå vad som är fel, dvs om man är kunnig i bibeln, men har man inte den inre lampan som signalerar, så hjälper inte bibelkunskap så långt och det beror på att det bara är grova fel som man kan se. Men med anden i vårt inre, så kan vi bedöma vad rätt är!

Det viktigaste för detta är att vandra i en nära relation med Jesus, vara honom trogen och att vara lydig i allt han manar dig till, även det han säger nej till. För om man börjar vara olydig Andens maningar, är risken stor att man blir okänslig, vilket gör att man lätt kan bli vilseförd.
Kunskap i skriften är ovärderlig, ordet och anden samverkar, som nyfrälst har man inte kunskapen i skriften, ej heller kännedom om andens sätt att signalera, men har du vandrat några år med vår Herre, så bör du ha både kunskap i skriften och blivit känslig för andens signaler.

Vad som är viktigt, är att alltid pröva, både vad som sägs från människor, både predikanter och vanligt fotfolk, men också att pröva andarna. En falsk ande avslöjas lätt om man är känslig, förvisso kan det ta en stund innan man märker att det är något orent, men är man bara lite känslig i sitt inre, så tror jag inte att man missar det.
Upplever man stress, tvångströja, stirr och det ovan nämnda, så är det inte Guds ande, men det är inte tvunget att det är en annan ande, utan kan vara själiska krafter, där man försöker driva fram ex ett skeende.
Det finns mycket att säga om det här, men be Gud ge dig ett känsligt inre för hans andes signaler och röst!

Väl mött och fortsatt trevlig sommar!

Björn