söndag 18 mars 2012

Rätt grund för treenighetsläran!

På mamres blogg är det ett aktivt sågande av treenighetsläran och Jesus som Gud.

Jag menar att man inte kan diskutera någon treenighet utifrån deras felaktiga premisser.

De menar ju för det första att Jesus inte är preexistent i existerande medveten gestalt trots att Jesus själv säger att han var det. De menar att Jesus bara var en tanke och plan i Guds huvud.

För det andra menar de att Jesus inte är Gud och utifrån dessa två faktorer har de skapat en lära, eller teologi som de kallar sändebudsprincipen. denna princip har de knåpat ihop för att få deras andra ovan ståndpunkter att gå ihop.

Faktum är, om Jesus inte var preexistent i existerande medveten gestalt, så kan han rimligt vis inte heller vara Gud och då finns det heller ingen treenighet.
Problemet uppstår då texter säger att Jesus faktiskt var till innan Abraham och att Gud älskat honom innan världen fanns till. Deras teologi gör att Jesus blir en lögnare!

Jesus kan inte varit en plan innan han kom till jorden, varför kan man undra? Jo, just på grund av det Jesus själv säger med hänvisning till sig själv " Jag " är innan Abraham. När han säger jag, så pekar han på sig själv som levande existerande och medveten varelse, eller när Jesus säger att Gud har älskat honom före värdens begynelse. Ordagrant står det " älskat mig" Mig är åter en hänvisnig till sig själv som levande, existerande och medveten varelse.

Nu gillar jag inte att skriva så här om andra, men i o m att dessa synpunkter tas bort, så vill jag belysa det här på min egen blogg. Jag menar med bestämdhet att deras påstående om att Jesus inte var preexistent och att han inte är Gud faller och det är ju rätt så självklart. Om Jesus inte var till innan han kom ner, då kan han ju orimligt vara Gud, men om han var till innan han kom ner, då kan han inte vara annat än Gud.

Hela kärnfrågan om treenighetsläran menar jag finns i frågan om Jesu preexistens! Var han inte preexitent, ingen treenighet, var han preexisten, ja då är han Gud och då finns det biblisk grund för treenighetsläran.

Vi har en Fader, en Son och en Ande, dessa är tre och ett!

Vill också säga att vi har rätt att se skriften på det sätt vi uppfattar den, vi har alla fått en förståelse som vi tror på och håller oss till. Ingen skall kallas villolärare för att man har en annan ståndpunkt, däremot finns det läror hos oss alla som inte stämmer och där får vi vara ödmjuka och inte förhäva oss mot varandra.


Bj

fredag 9 mars 2012

Sinnets jakt efter trygghetspunkter!

Detta är undervisning som jag hade för ca 4 år sedan.
Temat var: Det korrupta sinnet som jag skall ta makt över och det här är del 6!


Vi vill på olika sätt kontrollera de situationer som uppkommer i våra liv. Om en människa inte är trygg i en situation försöker hennes hjärna hitta olika sorters tryggheter för att ha någon fast punkt. Det kan till exempel vara så att sinnet plockar fram saker som det känner igen. Om en människa till exempel inte har sin trygghet i Gud måste hon hitta tryggheten i någonting annat, som pengar eller en annan människa. 

Ett förtydligande exempel, jag  går på stan och det kommer fram någon stor människa och vill bråka med mig. Då hamnar jag i en otrygg situation och känner mig hotad och försöker hitta någonting som kan göra mig tryggare. Men har jag då med mig en kompis som är ännu större och starkare än den som vill bråka med mig och som kanske till och med kan karate, då kan jag gömma mig bakom den personen. Då blir jag helt plötsligt trygg, om jag utgår från att min kompis hjälper mig.

På samma sätt vill sinnet ha olika trygghetspunkter när något inträffar, om pengarna tar slut till exempel. Har vi inte Gud att gå till då, kanske det finns en människa i vår närhet som vi kan låna pengar av och därigenom få en känsla av trygghet.

Jag tror att en människa måste ha trygghet för att kunna känna lugn och ha frid. Det är därför som vårt inre hamnar i gungning när det händer stora saker, som att bli av med arbetet, skilsmässa eller att någon dör. Då försvinner friden eftersom vi går miste om en trygghetspunkt.

Alltså jagar sinnet efter trygghetspunkter för att vi ska kunna må bra. Problemet är när vi har trygghetspunkter som inte är bestående, eftersom vi då lätt drivs av att hålla kvar i dem och då blir det en form av kontroll.

I ett tidigare kapitel tog jag upp det här med att rädslor driver oss till att göra saker, men utifrån fel grund. Kontroll leder till rädsla för att mista kontrollen och får oss att agera för att trygghetspunkterna inte ska försvinna.

Därför vill Gud föra oss till att Han är vår enda trygghetspunkt. Men ofta när Gud vill ta bort en felaktig trygghetspunkt, så kommer vårt inre i gungning och vi håller krampaktigt tag i den, eftersom det kan göra ont att släppa taget. Då är det lätt att tro att det inte är Gud som försöker göra ett verk i våra liv och missa hur Han vill leda oss. 

Som kristna tror jag inte att vi kan ha vår trygghet i någonting annat än i Gud. Men det är en process att komma fram till den tryggheten, där vi bit för bit får släppa taget om olika saker. Gud gör inte allt på en gång.

Om vi tittar på Abrahams liv så var det en lång vandring med Gud, från det att han blev kallad ut ur Ur till det att han var villig att offra sin son Isak. Då litade Abraham så mycket på Gud och var så trygg i Honom att han trodde att Gud kunde uppväcka Isak från de döda om det skulle behövas. Gud vill föra oss till den tryggheten. Problemet är att våra sinnen motarebetar oss.

Det är lätt att i ha en trygghetspunkt i det som vi känner till och det som är invant. Men då är det våra egna upptrampade vägar som vi har trygghet i. Felet blir att vi får svårare att följa Gud om Han säger till oss att gå utanför det som vi har vår trygghet i. Den falska tryggheten kontrollerar och begränsar oss. Vill vi kontrollera våra egna liv kan vi inte samtidigt vara flexibla och följa andens ledning i olika situationer. För att få en förändring på det här området börjar det med huvudet, för det är huvudet som det är fel på.

Jag kan ta ett exempel från mitt eget liv, där jag kontrollerar mitt liv och därigenom har en falsk trygghet. Jag skulle inte våga köpa lösa delar till en dator och sätta ihop dem själv för tänk om något går fel och om jag inte klarar av det. Men saker från Ikea vågar jag köpa för där vet jag att jag klarar av att skruva ihop sakerna. Detta kan i och för sig tyckas vara mänskligt och naturligt, men det är begränsande och hindrar från att gå virade med Gud. Egentligen handlar det om att bara lita till sin egen förmåga, vad man själv klarar och förmår, när vi egentligen ska lita på Gud.

Jag tror att Gud vill rasera alla falska trygghetspunkter så att vi blir fria och vågar följa Gud när Han manar oss till olika saker.    


Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när jag var relativt ung och nyfrälst. Det var ett helt händelseförlopp innan, med en kvinna i en kyrka som hade vittnat och sagt att hon längtade efter att be för sjuka. Så var i alla fall en kompis hemma hos mig och vi bad och fikade. Men så tog kaffet slut och jag skulle gå och handla nytt och då handlade jag alltid på Konsum. Men den här gången kände jag att jag skulle gå till Tempo. Jag fattade inte varför men det var en klar signal så jag gick på den. Så mötte jag kvinnan som sagt att hon ville be för sjuka och jag kände en maning att uppmuntra henne att börja göra det som hon hade på sitt hjärta. I det fallet såg jag alltså hur Gud kunde leda mig till att gå en annan väg än den som jag hade min trygghet i och var van vid och hur Gud kunde använda mig i den situationen.


Som jag har uttryckt i tidigare kapitel, så är varje människa den hon är på grund av ord som förmedlats på olika sätt genom exempelvis händelser och bilder. När vi ser en bild så gör vi om den till ord. Så de personer vi är idag, är vi på grund av vad som sagts och vad som hänt i våra liv. Det är från det vi hämtar våra referenser. 

Vi tolkar vår omvärld utifrån de referenser vi har. Det kan räcka med att vi får vissa fragment av någonting som gör att hjärnan sätter igång att bearbeta informationen och koppla ihop med gamla referenser. Därför kan saker gå fel när vi kopplar ihop det som är nytt med det som är gammalt, det som vi har som referenser av minnen och upplevelser, saker som vi känner igen. För om vi hör ett ord och hjärnan kopplar det och skapar en bild och vi sedan agerar utifrån det. Om då tolkningen var fel eftersom referenserna var missledande i situationen så blir även agerandet helt fel.

För tydlighetens skull ska jag ta ett exempel. En person säger något ord till en annan person. Den personen kopplar då ordet och det blir associationer utifrån olika minnen för att hitta en igenkänningspunkt. Då målas det upp en bild i den personens hjärna utifrån de associationer, byggda på minnen och erfarenheter, som den personen gjort. Dessa tolkningar och associationer blir en sanning för den personen. Problemet är bara att personen som sa orden kanske har en helt annan referensram med andra minnen och erfarenheter och därför sa orden utifrån en helt annan verklighetsuppfattning. Detta kan verkligen leda till misstolkningar och missförstånd.

Vad jag vill komma fram till är att det alltid är viktigt att inte ta för givet att vår egen uppfattning av verkligheten är den samma som dem vi kommunicerar med. Våra sinnen och gamla referenser kan lätt föra oss vilse. Istället är det viktigt att vara frågande.

Detsamma gäller i vår relation till Gud. När Gud till exempel visar en bild är det viktigt att vi inte tolkar den utifrån våra egna referensramar utan frågar Gud vad Han menar. Vi kan inte och ska inte tolka utifrån våra egna huvuden utan fråga Gud för att få veta vad det är Han vill ha sagt. Annars kan det bli väldigt fel. Den egna tolkningen får inte bli till en sanning, utan sanningen kan bara komma utifrån dens verklighet som har gett bilden. Annars är risken stor att vi börjar agera utifrån något som inte ens är sant eller riktigt uppfattat.

Detsamma gäller när vi är i olika förbönssituationer och får bilder till människor att be utifrån. Då är det viktigt att få information av Gud om vad bilden betyder i varje enskilt fall och inte tolka bilden utifrån gamla referensramar eller vad liknande bilder betytt i andra situationer där vi bett tidigare.

Det står i Kol. 3:2:

Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. 

Det bibelordet visar att vi ska vända vårt sinne till Gud och till det som Han vill. När vi blir frälsta ger Gud oss också en förmåga att genom Hans kraft säga stopp till saker och ting. De gamla referensramarna, oavsett om de är positiva eller negativa, måste inte längre vara styrande i våra liv om vi istället kommer in i att fråga Gud. När vi uppfattar något kan vi stanna upp istället för att tolka, och fråga Gud vilken betydelsen är.
Samma sak gäller när vi relaterar till andra människor. Om en människa säger något som vi exempelvis reagerar starkt negativt på, så finns det all anledning att stanna upp och fråga sig om det kan vara så att vi tolkar in saker utifrån oss själva som kanske inte var budgivarens avsikt. Då är det bättre att fråga för att få veta säkert, istället för att agera i affekt.

Jag tycker att det är intressant, det här med sinnet och hur pass krångligt det är. Men jag tror att det är viktigt att vi får en liten inblick i hur våra hjärnor fungerar och hur sinnet kopplar saker och ting för att få en förståelse för vad som händer när vi relaterar till Gud och till andra människor. När vi förstår det med att vi har olika referenser som vi tolkar saker utifrån har vi förhoppningsvis lättare att ställa frågor. Att bli lärjungar som frågar ”vad menar du?”. För jag tror att det är ett bra sätt.

I tidigare kapitel har jag tagit upp att det är sinnet som är stridsplatsen, det är där attackerna kommer och djävulen bombarderar med tankar. Det är där som djävulen sitter och skjuter pilar mot oss. I Ords. 12:18 står det om att dessa pilar eller ord kan komma från andra människor:

Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.

Det behöver alltså inte ens vara så att människan som uttalar orden är medveten om vilken effekt de har, utan det kan vara i obetänksamhet och ändå stinga till.  Vidare står det i Ef. 6:16:

Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar. (Ef. 6:16) 

Jag tror att Gud vill att vi ska börja råda och regera i våra liv så att vi bestämmer över vårt tänkande. Vilka tankar vi vill godkänna och släppa in och vilka vi vill avvisa, eftersom vi vet att de är fel. Men då krävs det att vi faktiskt är aktiva och inte passiva, det krävs alltså ett agerande från vår sida.

Frågan är varför vi läggers oss på många områden och tillåter pilar som skjuts in? Det är märkligt. Ofta finns det en passivitet eller likgiltighet som hellre lägger sig och får storstryk än börjar slåss och göra motstånd. Kanske är det för att det är bekvämt att kapitulera och tycka synd om sig själv. Vi väljer den bekväma vägen fastän det är nederlagets väg.

Men det finns en väg till seger fastän den kan vara lite jobbig och obekväm. Kommer det ett bombardemang av tankar kan vi avgöra att de inte är sanna och säga nej till dem. Det går i Jesu namn om vi utövar vår auktoritet.

Det hela handlar om en valsituation. Ska jag böja mig för lögntanken, eller ska jag kämpa emot? Ska jag använda det svärd som Gud har gett mig eller ska jag lägga mig ner i sörjan och kapitulera? Valet är helt och hållet upp till oss själva. Det är vi själva som måste vinna striden, Gud gör det inte åt oss. Var och en får gå den sträckan, tills vi börjar resa på oss och börjar ta tag i saker i den auktoritet som har blivit oss given. Jesus har åkt upp till himmelen och delegerat auktoritet till dig och mig att stå emot djävulen. Det står om det i Jak 4:7:  

"Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder."

Vi kristna har en tendens att tycka att det är roligt att få be för sjuka och se att det händer något. Att lägga händerna på folk och se att de blir friska, det är lätt, det gör vi gärna. Men att stå emot och göra motstånd mot den onde är en annan sak, där är det lättare att bara vika sig och ta emot lögner. Men vi vet vad den onde vill med oss Joh. 10:10:

Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.

Därför är det viktigt att göra motstånd. Det är som en mur med hål i, där fienden kan komma in. För att den onde ska hålla sig utanför måste vi täppa igen hålen. Det räcker inte att bara täppa igen ett hål om det finns nio andra ingångar, utan hela muren behöver bli lagad för att den ska kunna vara ett skydd. Den onde vet vad han ska göra för att hålla oss på plats. Ända till vi har rest oss och börjat ta tag i det som vi har ansvar för.

Vi kan komma till en viss punkt i vår adliga utveckling och sedan tar det tvärstopp. Det är samma sak för församlingar, de kan ha lite trevlig lovsång och bön, men de kommer inte in i den fullhet som Gud har tänkt om de inte reser på sig och gör det som Gud har lagt på dem att göra.

Detta är något som en viss församling i Uppsala har förstått. På 20 år har de byggt upp ett väldigt arbete och startat församlingar i Ryssland och över hela världen. Hur kommer det sig? För att de tagit tag i det som de har fått och börjat använda det på rätt sätt. De förstod att de fått en auktoritet och makt och inte behövde lägga sig under saker och ting. Dessutom har de också satsat på att få igenom saker genom bön. Jag menar Livets Ord. Det finns visserligen saker där som inte är helt korrekt, men det finns det i alla församlingar.

Jag tror att det skulle kunna hända lika mycket i alla församlingar om medlemmarna bara tog saker på allvar. De har vi sett på de till exempel ”Transformation” där människor började be på olika platser och Gud kom med sin förvandlande kraft. Men det krävs att någon vill ta tag i och starta upp det hela.

Det handlar alltså om att vi börjar göra den del som är oss ålagda, för om inte vi gör det vi ska så händer inte det som Gud har tänkt.
Vi har alla en väg som vi ska vandra på och ett ansvar att ta. Det står i Jes. 52:1:

Vakna upp, vakna upp, ikläd dig din makt, o Sion; ikläd dig din högtidsskrud, Jerusalem, du heliga stad; ty ingen oomskuren eller oren skall vidare komma in i dig.

Det gäller alltså att inte sova utan ikläda sig sin makt och hålla det som inte är rent och sant ifrån sig. Gud blir inte arg om vi inte lyckas med allt på en gång, men det handlar om att våga gå framåt i det som Gud visar och inte nya områden. När vi ser att det fungerar blir det sedan en sporre att ta nya steg. Det står i Ef. 6:10-13 om att vi ska stå emot den onde och behålla fältet:

För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.  Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.  Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet.

Ibland kan det vara en hel process från det att vi får en huvudkunskap om att vi till exempel har makt att bota sjuka, till det att kunskapen landar i våra hjärtan och vi får tro och faktiskt börjar agera. Det kan ta tid innan sådana sanningar etableras och vi vågar gå ut i det som Gud har tänkt på olika områden fullt ut.

En annan sak som jag vill peka på är utifrån Rom. 7:14-25 där Paulus skriver:

Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur, såld till träl under synden. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt lagen och vidgår att den är god. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag icke. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som gör det, utan synden, som bor i mig. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? - Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

Gud har skapat oss med en fri vilja och han vill att vi ska välja själva. Ofta, när vi verkligen vill ha någonting så kan vi göra nästan vad som helst för att få det. Spara pengar och så vidare eftersom viljan driver mot det uppsatta målet och vi är beredda att försaka saker för att komma dit.

Men när vi vill göra något som vi vet är rätt och ändå gör det som är fel så är det som Paulus skriver i bibelstycket ovan att det är någonting i oss som hindrar oss så att vi inte förmår göra det goda.
Det står att det är den gamla människan som fortfarande hänger kvar.

En annan sak som är ett problem i många människors liv är att deras vilja är förkvävd, instängd och hämmad. Olika saker i våra liv har lett till att vi inte är fria i våra viljor. Ett exempel är om barn, som uttrycker att det vill något hela tiden får tvärstopp som svar. Att hela tiden göra avkall på den egna viljan och böja sig under andras viljor. Då blir viljan instängd och det egna livet utgår från vad andra människor vill istället.

Problemet är också, som jag tagit upp tidigare, att om en människa är uppväxt med att trycka ner sin vilja ända sedan barnsben, så är risken stor att hon fortsätter med det i en kristen miljö och inför Gud. Då blir det lätt så att det bara är Guds vilja som gäller och människan glömmer bort att ta reda på vad hon själv vill. Hela livet blir inriktat på att lyda och följa Gud och viljan blir ännu mer förkvävd.

Detta är något som Gud inte har tänkt, utan Han vill upprätta oss som människor, han vill att våra viljor ska vara fria och att vår kreativitet ska kunna blomma ut.

Lydnaden till Gud är viktig och det finns gränser som Gud sätter upp, vi kan inte göra vad som helst när vi går med Gud. När den helige Ande överbevisar oss om synd, rättfärdighet och dom så är det bra att ångra sig och gå till Gud. Dessutom är det roligaste som finns att få följa Guds instruktioner och se hur Han leder. Det finns dessutom en omedveten ledning från Gud, där vi inte förstår vad vi håller på med, men där Han för oss fram så att vi hamnar rätt i alla fall.

Men Gud gör aldrig våld på vår vilja. Gud vill att vi ska våga bejaka vår vilja och inte försöka trycka ner den och anpassa den till vad vi tror att Han vill. Gud har skapat varje människa på ett unikt sätt och han vill att det ska synas, han vill inte försöka forma oss eller stoppa in oss i en mall efter hur en kristen ska vara. När det är något vi inte vill har vi därför full rätt att säga nej.
Jesus Drar en liknelse i Matt. 21:28-30 om två söner som agerade på olika sätt och frågade sedan vem av dem som gjorde pappans vilja:

Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.' Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han sig och gick. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke.

Liknelsen visar att det är bättre att först säga nej och sedan ångra sig än att säga jag och sedan inte göra det som är sagt. Ibland kan det vara så i våra liv att vi säger nej och sedan känner i våra inre att det här inte var rätt och ångra sig och göra det i alla fall. Men det är bättre än att trycka ner sin vilja och säga ja fastän det inre säger nej.

Gud vill inte kränka vår vilja och Han har inte heller rätt att göra det, utan måste bli inbjuden. Det blir Han när vi säger vårt ja till att följa Jesus. Men Han vill inte att vi ska följa honom utifrån tvång eller rädsla utan för att vi vill ha en gemenskap med Honom.

Det är roligt att uppfatta från Gud ”gör så här” och göra det och se att det blir positiva effekter av den lydnaden. Välsignelsen finns i att vandra lydnadens väg med Gud. Det är även där som kraften finns. Men Gud kränker inte vår vilja, utan vill att vår sanna vilja ska komma fram. Det som är äkta i oss av längtan och önskningar vill Gud ska komma fram och bli förverkligade. Men det som vi tror att vi vill ha, men som inte är bra, det vill Gud skala bort. Gud är inte motståndare till det som är sant och gott, utan vill att vi ska bejaka det och lyfta fram det inför honom.